Industrisamhällets kris och det politiska planet

Det är saker i rörelse i tiden. Ett tecken på att nya svårhanterliga frågor dykt upp på den politiska scenen under det sena 1900-talet är att riksdagen fått nya partier och att man sett sej tvungen ordna folkomröstningar i ett antal stora frågor, som splittrade de befintliga partierna. I dessa folkomröstningar formerade sej partierna också lite annorlunda än vid riksdagsvalskampanjerna. Det intressanta är att man kan se ett mönster i de tre senaste folkomröstningarna, de om kärnkraften, EU-medlemskapet och EMU-deltagandet. På ena sidan hittar vi (m) och (s):s partiledningar med (fp) och (kd) anslutande sig, flertalet näringslivstoppar, många experter och ledarskapet hos de tunga fackföreningarna hos industri och offentlighet, Metall och Kommunal. På andra sidan fanns (mp) och (v) och - oftast - (c ), fackföreningar som Handels och Transport, miljöorganisationer, en och annan äldre näringslivschef med karriärens höjdpunkt bakom sej, sociala rörelser och fredsrörelser och stora delar av de stora partiernas fotfolk.

På tjuguhundratalet har vi fått se ett försök till samling i två block igen, men mycket tyder på att detta inte kommer att bli så enkelt som en del hoppas på. Räddningsförsöket för höger-vänster konfliktens debattmonopol är nog dömt att misslyckas i längden.

De nya skiljelinjer, som uppenbarade sej i folkomröstningarna finns nämligen kvar, och skapar nu en ökad klyfta mellan politikerna och en befolkning som allt mindre identifierar sej som höger eller vänster på traditionellt sätt. En ny politisk verklighet, en ny politisk dimension, som inte handlar om höger eller vänster blir allt synligare. Vi måste snart överge det tankesätt, som handlar om att alla politiska åsikter ska kunna ritas in på en enda rät linje. Vi måste tänka oss och tala om ett politiskt plan i stället för en politisk linje. Vi måste komplettera vänster-högerskalan med en vinkelrät skala, som beskriver den nya dimensionen.

Hur ska då denna dimension beskrivas? Vad finns det för debatter och nya begrepp som varit aktuella de senaste decennierna, som inte passar in på höger-vänster-skalan? Vad har striden djupast stått om i folkomröstningarna? Under 1900-talet förekom flera sådana alternativa indelningar i debatten. Det talades t.ex. om centrum-periferi, förnyare och traditionalister eller folket mot etablissemanget. Det ligger säkert något i dessa, men det lämnar frågan obesvarad varför "etablissemanget" ser ut som det gör. Låt oss försöka ta ett djupare tag i historiens mönster..

Några kanske erinrar sej diskussionen om industrisamhällets slut. Industrisamhället skulle ersättas av något annat, något helt nytt, ett postindustriellt samhälle. Tidigt talades det om det nya tjänstesamhället, och det talades också om kunskapssamhället, vilket ofta gick över i tal om informationssamhället, därefter om IT-samhället. En del har talat - och talar - om ett upplevelsesamhälle. I de mer kulturellt lagda kretsarna har det talats om postmodernism och i andligt sinnade kretsar om New Age och Vattumannens tidsålder och så vidare.

Dessa diskussioner verkar ha avtagit på senare år, några har i stället proklamerat historiens död och nyliberalismens seger, medan vi överflyglats av alltmer snåriga ekonomiska resonemang och formulerandet av nya globala hot (terrorismen). Debatten om industrisamhällets kris har aldrig hittills fått den spridning den var värd. För de flesta är begreppet nog fortfarande okänt, och att upptäcka industrisamhällets typiska drag är jämförbart med problemet för fisken att upptäcka vattnet den lever i. Lite märkligt att debatten inte ens tagit fart i och med de stora klimat- och finanskriserna, som ju visat på stora brister i samtidens system och tänkande. Några har klagat på kapitalismen, men undviker då de djupare perspektiv, som även ligger/låg bakom de socialistiska systemen.

Låt oss anta att det är industrisamhällets kris vi befinner oss i, och att det är denna som i sin tidigare fas skapade de nya "tvärpolitiska", "blocköverskridande" allianserna. Folkomröstningarna har ju alla handlat om sådant, som inte lätt låter sej placeras in på höger-vänsterskalan, som hanterandet av en ifrågasatt produkt - som kärnkraften - och förhållandet till en ny form av maktutövning - som EU-projektet, samtidigt som bägge är typiska "spetsfenomen" i industrisamhället. Låt oss anta att den olust som EU- EMU- och kärnkraftsmotståndarna kände var tecken på att tiden egentligen är mogen för något nytt. Vi vänder alltså på teorin om att Ja-sidorna stod för det i grunden nya, och motståndarna var bakåtsträvande "nej-sägare". Antag att kärnkraft och EU i stället handlar om "mer av samma sak", och djupast handlar om att söka cementera hotade grundvärderingar och strukturer i industrisamhället.

Låt oss alltså ta tag i idén, att den nya dimension, som skymtar pekar mot något av samma dignitet, som när medeltiden gick över i upplysningstid och industrialism. Låt oss kalla detta nya alternativ till industrisamhället för ett genuint kunskaps- och upplevelsesamhälle, för att ta de mest intressanta och potentiellt nyskapande av modebegreppen. Denna nya samhällsinriktning kommer då att betyda något annat än att vi ska hålla igång BNP-tillväxten genom att köpa "kunskapstjänster" och "upplevelsetjänster" av varandra, medan samhället fortfarande betraktas som ett industriellt maskineri och allting fortsätter som vanligt. Det skulle kunna handla om en värderingsförändring där kunskap och upplevelser blir självändamål på samma sätt som ökad produktion och teknologiska förändringar nu tenderar att bli självändamål. Industriproduktionen förvandlas då till ett medel, underordnat nya värderingar och ett vidare perspektiv.

Att släppa fram och stimulera